Domarudden

Publicerat med tillstånd den 15 mars 2024 
av Hans-Georg Wallentinus

Lyssna på Hans-Georg Wallentius (1.55.20) här
Läs om skymningsspelet Huldrans Natt här. 

Vem var domaren på Domarudden?

 Av Hans-Georg Wallentinus

 Jag – och många med mig – har undrat vem som är ”domaren” i torpnamnet Domarudden, numera friluftsgård i Österåkers kommun (Stockholms län). Mer av en tillfällighet började jag titta på kartor och kyrkböcker kring ”granntorpet” Påta. Efterhand började det stå klart att Påta i Kvisslingby och Domarudden i Gillmyra har en delvis gemensam historia.

Jan Matsson

Den 24 september 1810 föds Johan, son till åbon Matts Andersson (f. 1783 i Roslags-Bro) och hans hustru Stina Jansdotter (f. 1786 i Österåker), i Singö by. Bland dopvittnena finns Gustaf Jansson och Brita Jansdotter, kanske bror och syster till Stina, från Hagby by.

Som de flesta som arbetar i jordbruket blir det många flyttar för Johan, som dessutom snart står som ”Jan” i husförhörsprotokollen. Det finns en lite rolig notis om hur familjen flyttar från Singö: ”Flyttar med hela sitt hus till Grandalen d. 14 martii 1815”. Vet inte om det avser att han tog huset med sig, eller om det var hela hushållet som flyttade.

Ungefär 1819 flyttar familjen till torpet ”Träsket” som inte ligger så långt från ”Grandalen”. Omkring 1825 flyttar familjen vidare till torpet Gottsunda, men sonen Jan blir nu dräng på Hagby (där han ju verkar ha eller haft släkt).

Jan verkar ibland ”flytta hem” och hittas på husförhören från Gottsunda, men han har också hunnit med en sejour på ”Översättra”, dit han kommer från Gottsunda 1833. 1835 har Jan avancerat och blir brukare till en av gårdarna i Hagby. 1849 blir han brukare av det närbeläg­na Husby och senare arrendator. 1851 står han som ”brukare: nämndeman Jan Mattsson”. På Husby blir Jan kvar till 1869, då han flyttar till Sjöhamra vid Drängsjön. 1876 står han som ”f.d. nämndemannen” och avlider 1881.

Genom de många flyttarna fick Johan ett tag fel födelsedatum (1810-10-24), men det rättade till sig så småningom.

Påta och Sjöhamra

Påta, under Kvisslingby (i nuvarande Österåkers kommun), är fram till omkring 1750 kvarn­läge, med en skvaltkvarn och en liten kvarndamm där ovanför. Vattnet kommer i en liten bäck från Vin(d)sjön och Svartsjön/-tjärnen en bit norrut och mynnar i Drängsjön. Kvarnläget kallas omväxlande Påta kvarn och Kvisslingby kvarn.

Från 1750-talet blir Påta torp, vilket det är ända fram till 1869. Till 1869 har nämndemannen Johan Matsson byggt ett nytt hus på Påta som han döper till Sjöhamra och flyttar själv dit från Husa gård, där han varit arrendator, tillsammans med hustru och en av sönerna och hans familj (tidvis även hans andra son). Sjöhamra beskrivs som ”lägenhet”. Sannolikt brukas markerna på ungefär samma sätt som tidigare. Huset är skomakeri i flera omgångar (sonen är skomakare) mellan 1879 och 1899 men det finns också periodvis torpare på platsen. Från ungefär år 1890 klassas Påta åter som torp, i och med att torparen Carl August Nyström flyttar dit. Omkring 1915 tas torpet över av Axel Leonard Löf som verkar där till 1928, då den sista personen som är skriven på Påta/Sjöhamra flyttar ut. 1939 börjar scoutverksamhet på Påta.

 

Domarudden

Numera är Domarudden friluftsanläggning och naturreservat i nordöstra änden av Dräng­sjön. Platsen ingår i Gillmyra by. Det äldsta namnet på platsen är Gillmyra udd(e).

I husförhörsprotokollen förekommer namnet första gången 1862, då backstugusittaren, änk­lingen Gustaf Ersson och pigan änkan Lotta Hansdotter flyttar dit från Oppsätra, tillsammans med ”Flickan Carolina Jospehina Jansdotter”. Rubriken i husförhörsboken är ”(Domareudden eller) Gillmyraudden”. Så redan här finns namnet Domarudden, även om Gillmyraudden är huvudnamnet. Vare sig Gillmyraudden eller Domarudden finns med i platsnamnsförteck­ningen i husförhörsprotokollet (Österåker AI:20a). På sidan för Gillmyra Qvarn (där också Gillmyraudden tas upp) står lite kryptiskt överst på sidan: ”D:o eger Domareudden”. Oklart om det är så, att Gillmyra by äger såväl kvarnen som udden, eller om det är mjölnaren som äger udden. Eller om det är något helt annat som åsyftas.

Benämningen ”backstugusittare” är för övrigt inte så negativ som den kan framstå idag, utan var beteckning på personer, ofta hantverkare, som inte var torpare eller något annat med särskild ”titel”. Därför ska Gillmyraudden egentligen inte klassas som torp. I varje fall inte ännu.

De första åren återfinns i det husförhörsprotokoll som omfattar åren 1861-65. I nästföljande bok (för tiden 1866-1870) bor Gustaf och Lotta kvar, men flyttar i november 1870 till Karl­berg under Kvisslingby. Därefter är ingen skriven på platsen förrän 1884. Det ska också sägas att det är i denna bok platsnamnet ”Sjöhamra” nämns första gången för den nya bebyggel­sen vid Påta. I platsförteckningen hade nu Gillmyra udde fått en egen rad, men det finns (ännu) inget Domarudden i platsregistret, även om det i själva boken står under rubriken ”Gillmyra udden (eller Domareudden)”.

Det tredje husförhörsprotokoll som är intressant att titta på, gäller perioden 1871-75. ”Ud­den” finns med i platsregistret, men sidnummer saknas. Kanske det beror på att ingen är skriven där under perioden.

Inte heller i det fjärde husförhörsprotokollet, för åren 1876-1880, finns någon skriven på Gillmyra udde. Men i platsregistret finns en mycket intressant notering. Förutom Gillmyra och Gillmyra kvarn, finns också raden för udden kvar och har beteckningen ”Gillmyraudden eller Sjöhamra”!! Vet prästen något som vi inte vet?

Det femte husförhörsprotokollet gäller perioden 1881-85. Gillmyra udde har fortfarande egen rad i platsregistret. Även om det står så i registret, är rubriken ”Domarudden” när man kommer till anvisad sida, inget ”Gillmyra udde” längre. I november 1884 flyttar en ny familj in. Det är torparen Johan Johansson Björk med familj, som flyttar från det närbelägna Gum­rarö. Huset står alltså utan någon förtecknad boende i husförhörsprotokollen från november 1870 till november 1884. Notabelt är också att det från 1884 klassas som torp.

  

Vad visste prästen?

En nyckel till tolkningen av ursprunget till namnet ”Domarudden” är det, som antecknas i platsregistret 1876-1880, dvs att Gillmyra udde och Sjöhamra skulle vara samma plats. Men sedan pekar i och för sig sidnumret på Påta som ju vid den här tiden har Sjöhamra som namn och Påta som binamn.

Jag gissar att det förhåller sig såhär: Nämndeman Johan Matsson som bygger huset vid Påta, hade som ursprunglig plan att bygga på Gillmyra udde. Namnet Sjöhamra betecknar i sin ordagranna lydelse ett markerat berg eller markerad höjd (jfr Bergshamra). Och Påta ligger definitivt inte på någon hammare. Vid Gillmyra udde är den utstickande udden däremot en hammare i miniatyr. Av den anledningen tror jag att Jan Matsson från början tänkt bygga där och kalla det ”Sjöhamra”, kanske huset rent av skulle byggas på berget ute på udden. Men något kom emellan. Platsnamnet tog han med sig till Påta.

Johan kan redan i barnaåren ha ”hittat” udden, eftersom familjen ibland bodde vid eller i närheten av Singö. Det ligger visserligen vid kustvägen, men genom skogen är det inte lång bit till Gillmyra udde och Drängsjön.

Att ingen är antecknad som boende på platsen mellan 1870 och 1884 tyder på att något annat kan ha försiggått på platsen. Om vi förutsätter att Johan Matsson var inblandad på något sätt, så avled han 1881. Johan avled 14 juni 1881 i blodförgiftning, så han var antag­ligen fortfarande i full vigör då han avled.

 

Bouppteckningen ger svaret

Bouppteckningen, som upprättades 30 juni 1881 på Domarudden, uppgavs av hans änka, Johanna Ollengren under närvaro av sönerna Johan Gustaf Jansson och Carl Erik Jansson.

Bouppteckningen klargör hur det exakt förhåller sig med Gillmyra udde, Domarudden, Påta och Sjöhamra. Redan 2 februari 1857 arrenderade Johan Matsson Domarudden på 25 år. Det kostade honom 2,500 kronor. Den 5 juli 1862 arrenderade han så Påta på 31 år. Kostnad 3,000 kronor. Vid sin död bodde Johan på Domarudden, medan sönerna Johan Gustaf och Carl Erik bodde på Påta. Platsnamnet ”Sjöhamra” nämns över huvud taget inte.

Med stor sannolikhet var det Johan som byggde huset på Gillmyra udde, som stod färdigt 1862, men flyttade inte dit själv förrän efter 1870. Det finns en uppgift om att den första byggnaden ingår som en mindre del av den nuvarande huvudbyggnaden, den låg alltså inte på ”hammaren”. I mitten av 1860-talet byggdes ”Sjöhamra” i Påta och var klart för inflytt­ning 1869. Det är möjligt att Johan insett att det skulle bli för dyrt att bygga på ”hammaren” och istället tog med sig namnet till Påta.

Antagligen flyttade han själv och hustrun först dit en tid, för att så småningom flytta vidare till Domarudden när det blev ledigt där. Kanske det var för att bereda plats för sin ena son och dennes familj på Sjöhamra? Domarudden kan därför kanske betraktas som Johans och hustruns undantagsstuga.

Då Johan/Jan avled var han god för strax över 7,400 kronor i 1881 års penningvärde. Bland kvarlåtenskapen fanns 1 häst, 3 kor, 3 tackor och 2 lamm, 1 gris och 6 höns. Jan hade också 1 ekstock (!), 5 mörtnät (??), 2 stornät och ett parti kassar.

Sönerna bodde på Påta av och till. Sonen Johan Gustaf Jansson bodde där ända från 1869 och Carl Erik arbetade något år som skomakare på platsen. Sedan är det en helt annan histo­ria att Johan och hans hustru hela tiden var skrivna på Påta/Sjöhamra. Men prästerna visste naturligtvis hur det förhöll sig och kallade bostället Domarudden redan från början, även om det inte var det officiella namnet. Arrendet gick ut 1884 och det var då huset kunde använ­das som torpställe.

Det skulle ha varit intressant att höra hur pratet gick i socknen om nämndemannen som ”bytte ner” sig från arrendet på Husa till det här lite tillbakadragna livet som torpare på Domarudden. Kanske man till och med drev med honom och kallade honom ”domar’n” även fast han inte var det. Eller så var de tvärtom, en hederstitel med syftning på hans klassresa från torparson till aktad nämndeman i häradet.

I Post och Inrikes Tidningar finns i februari 1882 en kungörelse om offentlig auktion som ska förrättas på Domarudden och gäller 30 års besittningsrätt till lägenheten Påta, med tillträde 15 mars 1883. Ett alternativ är tio års arrende (resten av den period han hade betalat för). Uppenbarligen hade familjen fått ytterligare 20 års besittningsrätt utöver de 31 åren.

Jag har inte hittat några uppgifter på vad som blev resultatet av auktionen, men det verkar som om någon köpte in sig på de tio årens arrende. Ett resultat av auktionen blev att änkan Johanna och sonen Carl Erik flyttade till Norrö den 1 november 1882 och samma dag flyttade sonen Johan Gustaf till Gillmyra. Och därmed tog Johan Matssons ”klans” era på Påta och Domarudden slut. Johanna överlevde sin make med 16 år.

De sista åren av 1800-talet var det stor omsättning på boende på Påta, som från då blev mer renodlat torpställe. Från 1883 bodde förre mjölnaren i Gillmyra här, men blev 1894 – när det tionde arrendeåret gått ut - brukare på Gillmyra udd (Domarudden var inte nämnd i det sammanhanget längre). Häradsekonomiska kartan från omkring år 1900 tar dock upp nam­nen Sjöhamra och Domarudden.

Med detta slutar historien om domaren på Domarudden. Inte en domare kanske, men en nämndeman. Och det är väl inte så illa det heller för en person som gjort klassresan från torparson till arrendator av Husby gård och tillika nämndeman?

Och då återstår bara frågan vem drängen i Drängsjön var.

 

Källor

Husförhörsprotokoll Österåkers socken. AI:1och framåt t o m AIIa:10, främst:
AI:19 (1856-1861), bild 50, - sid. 36, 43-46
AI:20a (1861-65), bild 2450 – s.46
AI:21a (1866-1870), bild 2630 – s. 68
AI:22a (1871-75), bild 2710 – s. 70
AI:23a (1876-1880), bild 2710 – s.62
AI:24a (1881-1885), s. 61

Födelsebok, Österåkers socken C:6, s. 39
Post- och Inrikes Tidningar 15 februari 1882
Åkers skeppslags häradsrätt FII:31 (1878-1884), sid. 246-250
Österåkers hembygds- och fornminnesförening (https://www.hembygd.se/osteraker/page/24399) [om torpen Påta och Domarudden]
Rev. 2024-01-25

Mail från Hans-Georg Wallentinus:

Tror du borde läsa den här artikeln också. Den tillkom innan jag började leta efter vem domaren på Domarudden var. Det utspelar sig, vad gäller Österåker, några år efter att Jan Mattson gått bort och arrendet av Domarudden upphört. Därför finns det lite uppgifter i den här artikeln, som jag redde ut när jag ”jagade” domaren. Artikeln publicerades i en e-bok som en av administratörerna till Facebook-gruppen ”Släktforskning” gjorde 2022.

Att jag över huvud taget kom in på det här spåret beror på Skymningsspelet Huldrans natt som spelades på Domarudden många år. Kring den person som är huvudperson i artikeln gjordes en story till skymningsspelet. Han fick då namnet ”Båtsman”. Inte så mycket Österåkershistoria, men ett intressant människoöde visade det sig. Det var en hel del råddigheter med namnet och platsen i husförhören från 1860 och framåt, men jag hade inte tid att rota i det mer vid det tillfället.

De senaste åren (från Covidutbrottet) har det istället för ett skymningsspel varit ett mer begränsat ”Huldrans afton” som genomförs vid Svarttjärn precis norr om Påta. Nina, som är ansvarig för Huldran, frågade om jag visste någon om Påta som ligger vid utloppet från Svarttjärn, eftersom det skulle varit plats för en kvarn. Nyfiken som jag är, letade jag omkring bland kyrkböckerna och hamnade till slut tillbaka i de råddiga namnbruken i husförhören som jag lämnat därhän när jag skrev den första artikeln. Men det redde upp sig någorlunda, när jag hittade ”domarens” bouppteckning.
/Hans-Georg

HANS-GEORG WALLENTINUS 

DRÄNGEN SOM RYMDE

I ”Huldrans natt”, det skymningsspel som genomförts vid sjön Trehörningen i Åkersberga varje år veckan efter midsommar fram till dess Covid satte stopp, finns en berättelse om drängen på torpet Domarudden, ”Båtsman” kallad. ”Båtsman” hade en levande förebild. Han rymde helt sonika från sitt arbete på Domarudden, något som var allt annat än OK på den tiden. Här är berättelsen om Per Olof Jonsson. 

Jonas Israelsson föddes den 22 april 1811 i Torsås, Kalmar län. Han blev så småningom torpare och gifte sig med Kajsalena Olsdotter, född den 2 mars 1825 i Karlslunda socken, dit också Jonas hade flyttat. 

Familjen bodde i byn Harstensbomåla (största ort i socknen är Påryd, SV om Kalmar, och där ligger också Karlslunda kyrka). Så småningom kom familjen att bestå av döttrarna Kristina, född 1849 och Anna Charlotta, född 1857, samt sönerna Erik, född 1860, Per Olof, född 1863 och Aron, född 1867. Fadern Jonas avled redan i februari 1868. Aron var då bara fem månader gammal och Per Olof 4½ år. I husförhörsboken för åren 1871 - 1886 möter vi familjen: Jonas Israelssons änka, nu fattighjonet Kajsa Lena Olsdotter, samt hennes tre söner Erik, Per Olof och Aron, samt dottern Anna Charlotta som dock avled redan 1871. Aron avled i april 1872, fem år gammal, och modern i september samma år. Då är Per Olof ännu inte nio år gammal. Kajsa Lena är då hon avled 47½ år. Dottern Kristina avled redan dessförinnan, i maj 1867, knappt 18 år gammal. 10 

Föräldralösa 

De två kvarvarande pojkarna är alltså nu föräldra- och syskonlösa. Det framgår inte av husförhörsprotokollen vem som tar hand om barnen, men de bodde kanske kvar i backstugan i Harstensbomåla. Per Olofs förmyndare heter Lars Andersson och kanske hade uppdraget att se till åtminstone Per Olof. Det finns inget skrivet i husförhörsboken om vad som hänt dem under dessa år. 

Storebror Erik är alltså 12 år då han blir föräldralös och blir dräng i Skärvsjö i november 1875, dvs. tre år senare. Men Per Olof hamnar först i januari 1879 som dräng hos bonden Andreas Olsson i Wängsjö. Per Olof flyttar från Wängsjö till Mortorp i november 1881 och arbetar som dräng på Runtorps gård ett år, men återkommer till Wängsjö i november 1882. Då tituleras han ”arbetare”. Brodern Erik är 1881 dräng i Harstensbo. Den 8 oktober får han ett lass halmsäckar över sig och avlider. Per Olof är ende arvinge. Erik efterlämnar gångkläder värda 10 kronor, vilka tilldelas Per Olof. Övriga tillgångar i dödsboet uppgår till 95:50. 

Dåtidens värsting? 

Per Olof är uppenbarligen en inte helt okontroversiell person. De två bröderna har antagligen fått klara sig mycket själva under perioden mellan moderns död och till dess de kunde komma ut och arbeta. Kanske att Per Olof var en sin tids värsting? Informationsrutan i husförhörsprotokollet är hur som helst fullklottrad och svårtydd. Kanske kan det tydas ”arbetslös 13/4 1883. Dito den 31/7 1883. D:o 1/4 1884. ”Ej i vapen” från d. 23/3 (?) 1885. Det senare är dock struket och ersatt med ”frånvarande vid mönstring [ oläslig text ] 85”. Vad som sedan hände kan vi bara spekulera i. Eftersom han inte infann sig till mönstring, är en näraliggande förklaring att de militära myndigheterna var på väg för att tvångshämta honom. Hur som helst avvek Per Olof från bygden. 

I Österåker, Stockholms län 

Den 14 november 1885 kyrkobokfördes han långt hemifrån, i Österåkers socken. Han skrevs den dagen in i inflyttningsboken med anmärkningen ”Ej vapenöfvad”. Han tjänade nu dräng på torpet Gillmyra udd också kallat Domarudden. Husbonde är torparen Johan Johansson Björk. Året innan, alltså 1884, hade Björk flyttat in i den byggnad som från nu brukades som torp (från att tidigare ha varit backstuga), från granngården Gumrarn (Gumrarö). Två av Björks söner var inte heller vapenföra och kanske hade Johan Johansson låtit sig bevekas av ”vapenvägraren” Jonsson att låta sig arbeta som dräng. 

Men inte heller på Gillmyra udd finner han ro. Han rymmer och förs redan 1886 över till kyrkans lista över personer utan permanent adress, för att strax därefter överföras till nästa lista, den som omfattar personer, som under de senaste tio åren inte har haft fast adress i socknen. Denna lista har tillägget ”Lösdrifvarelistan”. Officiellt har Jonsson utflyttat från Gillmyra udd till lösdrivarlistan den 20/11 1886, men även i detta fall finns en anteckning i kommentarsfältet: ”Ej vapenöfvad _ rymt”. Kan det ha varit så att krigsmakten hade snokat upp var han fanns? 

Enligt den skröna som berättas i ”Huldrans natt” var Per Olof tidigare båtsman, vilket inte har något med verkligheten att göra. Däremot var hans farfar det. Efter rymningen ska Per Olof ha levt i skogen, avverkat träd som han sålde till Bromseby såg, en bit norrut i skogen. Han jagade tjäder och han ska ha sålt kräftor nere i byarna. Några sade till och med att han var i lag med Huldran. 

Hur det nu än var med det, så dröjde det ända till i februari 1888, dvs. ett och ett halvt år efter rymningen, innan det finns ett nytt livstecken från Per Olof. Då befinner han sig i Litslena socken i nuvarande Enköpings kommun. Han har i husförhörslängden för Litslena fått benämningen ” f. drängen” och bor på gården Kromsta No 3. I husförhörslängden noteras att Jonsson är ”Ej vapenägnad”. Men … vad är detta! Läser man noga står det också ”Bevistat beväringsmöte 1 1888 och 2 1889”. Vad har hänt? Har han kommit på bättre tankar? Eller vad? Men faktum kvarstår - han har 1888 mönstrat i Enköpings kompaniområde som Nr 27 detta år. Han var då 25 år gammal. 

En förklaring finns kanske när vi ser att han 1890 flyttade från Litslena till Nora socken i norra Uppland (den mest kända orten i Nora socken är Tärnsjö). I december samma år gifte han sig med änkan Lovisa Kristina Persdotter och flyttade i samband med detta in på sin nyblivne svärfars gård. Kanske det var så, att denne krävt att han skulle ha gjort sin värnplikt innan han fick gifta sig med den nio år äldre änkan? I juli 1891 föddes sonen Per Arvid. År 1893 kom barn nummer två, dottern Anna Maria, 1895 Selma Viktoria och 1897 Ester. Det noteras speciellt att Ester fötts i Hedesunda socken, dit familjen uppenbarligen var under flyttning. I folkräkningen år 1900 bor familjen i Ålbo i Hedesunda socken och Per Olof benämns nu ”jordbruksarbetare”. 

Familjen kyrkobokfördes i Ålbo 6 december 1898, men flyttade efter sex år vidare, över länsgränsen, till Tyttbo i By socken i nuvarande Avesta kommun, Dalarnas län, där de bodde på gården Sundsbacken, längst österut i By. Familjen avfördes från kyrkboken för Hedesunda den 30 oktober 1903 och skrevs in som inflyttad till By socken 17 november samma år. Han hade nu titeln ”skogsarbetare”. 

 Tyttbo ligger intill Tyttboforsen i Dalälven, bara några mil väster om Hedesunda och i kanten av nuvarande Färnebofjärdens nationalpark. För dem som skådar fågel, kan nämnas att fågellokalen Tinäset ligger strax söder om Tyttbo, men på andra sidan Dalälven. Ett par av de någorlunda kända orterna i By är Hede (inte det som ligger i Härjedalen!) och Horndal. 

Per Olof och Lovisa Kristina 

Per Olofs hustru Lovisa Kristina Persdotter avled 4 juli 1927 i kronisk hjärtinflammation och kronisk njurinflammation. Hon begrovs den 8 juli. Per Olof hade då titeln ”fiskare”. Eftersom Sundsbacken ligger alldeles intill Dalälven är det kanske inte så märkligt att fiske så småningom blev hans levebröd.

År 1940 var Per Olof alltså änkling sedan länge och kom detta år till Norrbyn, By sockens ålderdomshem. Han kallas då ”förre fiskaren”. Han har sannerligen prövat på de flesta areella näringarna under sin livstid: jordbruk, skogsbruk och fiske! 

Den 25 november 1943 avled Per Olof på Avesta lasarett på grund av åderförkalkning, i en ålder av 80 år. Han begrovs i By den 1 december samma år. 

Barnen 

Till skillnad från sin far, blev barnen bygden trogen och bodde alla inom ett fåtal mil från By, men åt olika håll. Samtliga barn, liksom deras mor avled i åldrar mellan 72 och 76 år, bara Per Olof blev äldre. Dotterdottern Elin blev dock så gammal som 90 år. Sonen Arvid blev en legend i bygderna i Österfärnebo, bara 15 km öster om By, under namnet ”Bygge-Arvid”. Enligt vad som gått att få fram var han mycket aktiv i arbetet med Tyttboforsen. Arvid tog över Sundsbacken då hans far kom in på äldreboendet, men det var ett av Per Olofs barnbarn som bodde där och verkade som fiskare. Vid folkräkningen 1950 hade fastigheten gått ur familjens ägo. 

Avslutningsvis… 

Visserligen finns det många berättelser om mer eller mindre osannolika livsöden. Men att som son till en backstugusittare i Kalmartrakten, hamna som f.d. fiskare i de vackra bygderna i södra Dalarna, måste ändå vara ganska ovanligt. Och där emellan kan han ha rymt från militärtjänst två gånger och på vägen blivit en av huvudpersonerna i ett skymningsspel.